"Under de vakna smärtnätterna letar jag fortfarande efter ord. Som inte är likgiltliga. Förmodligen är de rätt fula, de där orden. Kantiga. Brutala, kanske.
Jag skulle, trots min ynkedom, jag är nästan inte kropp längre, vilja vakna upp intill dig, känna dålig andedräkt och intorkad svett. Och att vi låg kvar och väntade på en rörelse, en smekning kanske.
Sedan skulle jag resa mig ur sängen, ta av sjukhuspyjamasen. Stå naken framför dig, så du kunde få titta på mig. Se hur djävla mager jag är."

"Jag hade frågat Solveig, på skoj och med lätthet i rösten men ändå med ett förtvivlat allvar i botten.
Om hon kunde ta hand om mig när jag skulle dö.
Om jag kunde få dö hos henne.
Jag var ju förälskad.
Hon hade tittat på mig, hon tänkte länge den gången, och sedan hade hon sagt ja.
Jag frågade om hon menade allvar.
Och hon svarade ja en gång till.
Bland alla våra löften är detta det egendomligaste -"

"Svarthimmel. Hagelskurar över parken här utanför. Sedan regn. Cigarretter. Mössan. Näsan i kaffekoppen. Öppen balkongdörr.
Trött. Ont. Panacod.
Tänkte på dig, en färg av jord och att jag ville flyta in i dig. När regnet har slutat skulle jag vilja promenera hem till dig.
En omöjlighet -"

"Det fanns en ljust blå fjäril i min hjärna. Jag såg den på röntgenbilderna, då, förra gången. På doktorns mottagningsrum på Neurokirurgiska kliniken. En fjäril som svävade uppåt i sommarhimlen. Fjärilen som fick mig att flyga ut till livet igen, den gången jag blev frisk.
Jag vågade inte fråga då, men vet nu att fjäril och själ är samma ord i gregiskan, psykhe. Ursprunget för själ är andning, fläktande.
Fjärilens lilla omärkliga fläktande med vingarna.
Som hos en människa, lika ömtåligt.
Var det min själ jag såg där i röntgenbildens fjäril.
Och var finns den nu, denna vackra varelse som inte längre kan andas med sina vingar.
Död och upphängd på nålar"